En blodig och avgörande dag i Francos Spanska Sahara

Skapad: 2010-06-21, Senast uppdaterad: 2010-06-21

17. juni 1970 - Denna dag skulle för folket i Spanska Sahara, den sista kolonin i Maghreb, bli historisk. För Francos spanska kolonialväldet skulle den bli början till slutet. 1970 kunde Spanien inte drömma om att lämna Västsahara, som 1958 förklarats vara en spansk provins.

Den brutala kolonialkrig, som Spanien förde 1956-1959 - delvis tillsammans med Frankrike - hade målet att förstöra de självförsörjande västsahariska nomadernas ekonomi. Det hade gjort de stolta herdarna till utblottade fattiglappar som var tvungna att söka arbete hos kolonialherrarna i städerna.

Trots en spansk charmoffensiv, då några västsahariska personligheter förmåtts inta platser i den spanska provinsens "folkförsamling", genomskådade många västsaharier kolonialmaktens avsikter att stanna kvar i landet.

En av dem var Mohammed Bassir Ould Brahim Ould Lebser
Hash, kallad Bassiri. Han var med och grundade Avantgarde - Organisation för befrielsen av Västsahara, eller mer utförligt, "organisationen för befrielsen av Saguia el Hamra och Ouad el Dahab (spanska: Rio de Oro), de två traditionella delarna av landet. Även om organisationen enbart kunde fungera underjordiskt hade den fram till den 17 juni ca 5 000 aktiva medlemmar. Deras krav var mycket blygsamma, t ex ett medinflytande på utnyttjandet av mineraltillgångar. Organisationen förespråkade en förhandlingslösning och ifrågasatte inte Spaniens ansvar för utrikes- och försvarspolitiken under en 10- 15-årsperiod.

För de koloniala härskarna var även sådana måttliga krav en nagel i ögat. Genom en avsiktlig provokation skulle ett tillfälle skapas för att bryta upp Bassiris grupp. Den spanska guvernören, general José María Pérez de Lema y Tejero utlyste en manifestation i El Aaiun till den 17 juni. Med hjälp av samarbetsvilliga västsaharier skulle manifestationen stödja en fortsatt spansk kolonisering. Manifestationen ägde också rum kl 12,00 på Plaza de Afrika, i mitt i El Aaiun.

Redan kvällen innan samlades många västsaharier i Zemla, en förort till El Aaiun. Nästa morgon, hade deras antal ökat ytterligare och snart överskred antalet motdemonstranter klart deltagarna i den officiella
manifestationen. Polisen ryckte in och uppmanade folk att gå med i den officiella manifestationen. Motdemonstranterna krävde ett möte med den spanske guvernören. Han kom också faktiskt till Zemla, där folket krävde sin rätt till självbestämmande. Guvernören upprepade dock erbjudandet att delta i den officiella manifestationen och beordrade polisen att upplösa motdemonstrationen.

Men istället fortsatte antalet demonstranter att växa.  Vid fem-tiden flög de första stenarna, följt av gripande, handgemäng, och skott i luften från polisen. Det vidare händelseförloppet går senare att läsa i den officiella polisrapporten:

"Kl 19:30 om ett kompani ur Spanska Främlingslegionen under befäl av kapten Arcocha. På frågan om varför han kommit dit svarande han att han hade order att skingra folkmassan. Han lät sina trupper marschera upp framför poliskedjan och sakta gå framåt. När de närmade sig demonstranterna, kom åter stenar och pinnar flygande. Sedan öppnade trupperna eld. Några av de infödda föll till marken och demonstranterna flydde, förföljda av främlingslegionärerna. "

Enligt vittnen hade främlingslegionen skjutit urskillningslöst in i folkmassan. Därför flydde män och kvinnor i panik. Tolv av de beskjutna blev liggande på gatan. Till sent in på natten förföljde främlingslegionärer och poliser västsahariska demonstranter. En våg av arresteringar följde dagarna därpå i alla städer i kolonin. I El Aaiun infördes belägringstillstånd. De koloniala trupperna försattes i högsta beredskap och krigsfartyg drogs samman utanför kusten.
Vid 3-tiden på natten efter demonstrationen greps Bassiri av spanjorerna, och om hans öde finns det ingen tydlig information.

Så långt gick allt enligt den plan som hade utarbetats av de spanska kolonialherrarna. Men berättelsen om morden i Zemla, upplösningen av Bassiris organisation, och det troliga mordet på honom själv, spreds som en löpeld långt bortom de koloniala gränserna. Allt detta visade det västsahariska folket att fredliga protester mot kolonialmakten inte räcker, och att de måste kämpa för sin självständighet.
Efter skotten i Zemla växte en för spanjorerna ny och kraftfull motståndare upp. Bara tre år senare trädde Polisario, Frente Popular para la Liberación de Saguia el Hamra y Rio de Oro, Folkets befrielsearmé av Saguia el Hamra och Rio de Oro, in på arenan ...

GOLDAU, Alex, (2005): Zeitensprung│17. Juni 1970 – Ein blutiger Tag in der franquistischen Sáhara Español; INAMO Nr. 43: 52; Berlin

Översatt och bearbetad av VästsaharaAktionen.

Fördjupningsläsning:

HODGES, Toni (1982): Historical Dictionary of Western Sahara; African Historical Dictionaries No. 35, London, p. 364f