Kan blocken mötas i Västsaharafrågan? - en kommentar till utrikesdebatten

Utrikedsdebatten var enligt mångas bedömning intressantare än på länge.

Det gäller i vart fall för det ockuperade och misshandlade Västsahara. För första gången lovar tre partier att erkänna Västsahara om och när de får regeringsmakten. Det är ett stort steg framåt. Alliansen kommenterade, så vitt jag kunde se, inte Västsahara särskilt. Samtidigt vet vi i Aktionen att kraven på självbestämmande för Västsahara inte är en blockfråga - kraven stöds också av många inom Alliansen.

Kan man då se några spår eller öppningar i uttalandena från Alliansen i frågan? Med lite god vilja, och en rejäl portion "textanalys" kan man urskilja en möjlig väg för de rödgröna och Alliansen att mötas i riksdagsarbetet.

Ingen röst höjdes mot de rödgrönas ställningstagande för Västsahara - men det kan ju bero på att många områden konkurrerade om utrymmet i i debatten. Däremot kom flera principiella markeringar med direkt relevans för Västsaharakonflikten.

Carl Bildt talade i Utrikesdeklarationen varmt för samarbetet inom EU, och sa bl a att "ytterst vilar unionens framgångar på dess attraktionskraft, ekonomiska tyngd och "värdebaserade samhällsmodell".

Vad denna samhällsmodell egentligen står för fördjupades inte. Men jag själv vill gärna knyta den till ett annan passus i deklarationen: "En hållbar globalisering måste bygga på demokratiska värderingar, på respekten för mänskliga rättigheter och på folkrättens principer".

EU är en nyckelspelare i Västsahara-konflikten. Idag ser vi dess insatser i ett fördjupat ekonomiskt samarbete med ockupationsmakten Marocko, som de senaste åren intensifierat sina ansträngningar att göra exploateringen av Västsahara till en god affär för de styrande i Rabat. EU kan självklart använda sin ekonomiska tyngd för förändring, men är både medfinansiär och förmånstagare. Det väger tyngre än folkrätt och demokratiska principer.

Från VästsaharaAktionens sida har vi enträget bett om en tydlig reaktion från Sveriges sida när Marocko bryter mot folkrätt, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har mötts av passivitet och hänvisningar till en FN-process som blockerats bl a av flera EU-medlemmar med ekonomiska egenintressen att försvara. Kvar blir en tickande, inkapslad konflikt, som likt Palestina och Nordirland kan skapar osäkerhet i regionen i decennier.

Kanske handlar det nu främst om samvete och kurage. Jag instämmer hoppfullt i vad centerpartiets Kerstin Lundgren sa i debatten: "Vi ska vara en tydlig röst för mänskliga rättigheter och multilaterala lösningar och för att hävda internationell rätt.  ...  Sverige ska vara tydligt pådrivande för att nå resultat, både som föregångare och som konstruktiv kraft."

Kan blocken mötas i denna uttolkning av EUs "värdebaserade samhällsmodell"?

Sören Lindh,koordinator, VästsaharaAktionen